Fria tankar om Nungwi

Vi vaknar av att hettan utifrån smyger sig på och en bil med dålig ljuddämpare passerar hotellområdet. Eller område är att ta i, det är ett par längor, med vad de här kallar för bungalows och som är som en liten enrummare, med tunn trädörr och bara myggnät i fönstret. En klunk vatten ur flaskan från igår innan vi går till receptionen, som är ett stort skrivbord utomhus, och frågar var frukosten serveras.

Vi blir hänvisade till ett hus 50 meter bort. Vi går upp för en trappa och kliver in på ett våningsplan som påminner om en svensk byggarbetsplats, du vet när väggarna är klara och betongen ska kläs in. Det är bara vi här och solen lyser skarpt in i våra ögon. Vi serveras frukost som här är stekt ägg, vitt bröd, smör som inte smälter i hettan och så kaffe förståss.

Frukosten är bukfylla, inte så mycket mer. Det ger oss krafterna vi behöver eftersom det inte finns något att göra här är att titta på naturen. Ett kort stopp på ”hotellet” innan vi vandrar bort mot de större och lyxiga hotellen. Här bor du med västerländsk standard, med balkonger som har fri utsikt norrut mot Pemba. Indiska oceanen skvalpar mot stranden när vi rör oss förbi de stora hotellen, bort mot den långa stranden.

Det är bara vi här. Det är lågsäsong och vi möter ingen på stranden. Flera hotell är stängda och de enda människor vi ser är vakterna som patrullerar områdena. Det är som att besöka Böda strand på vintern. Bara lokalbefolkningen som är där. De måste tro att vi är tokiga.

Men vi är inte helt ensamma. Det finns en del turister på Zanzibar även om de är utspridda och inte alls i lika stort antal som på högsäsongen. Det är ganska skönt att slippa höra något annat språk än swahili. Känslan av att vara riktigt långt hemifrån infinner sig och tokiga som vi är letar vi upp ett internetkafé för att skryta för alla där hemma om paradiset där vi befinner oss. Inte för att vi behöver utan för att vi verkligen vill unna oss vår vistelse på Zanzibar.